Elin, 7, fotograferades
av sin våldtäktsman

Mannen tvingade 7-åriga Elin att posera i sin frus underkläder innan han våldtog henne. I dag är Elin 35 år.
– Jag undrar hela tiden var bilderna finns.
Vi träffar fyra kvinnor som berättar om det som var tionde svensk varit med om: sexuella övergrepp mot barn.

Mälaren som fond. Två katter möter oss under äppelträden.
I ett stort, vackert hus i Uppsala ryms under några dagar flera extra boende. Kvinnor från olika delar av landet som är här för att lära sig klara av livet, genom att berätta.
Här bor sjuksköterskan Annika Lundegårdh som ideellt driver organisationen Hopp, för personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn.

foto : stemat : sjukskšterskan .. arbetar fšr hopp - riksorganisationen mot sexuella švergrepp. till artikelserie anvŠndarna foto : stemat : sjukskšterskan .. arbetar fšr hopp - riksorganisationen mot sexuella švergrepp. till artikelserie anvŠndarna
Sjuksköterskan Annika Lundegårdh.

Det dricks kaffe i köket. Stämningen är skör, varm och glad. Nervösa ryckningar, skratt och klappar på axlar.
Tre av kvinnorna har träffat varandra innan. Den fjärde, Marie, har ingen träffat, men hon blir mottagen i hallen med kramar och hurrarop. De har redan pratat med varandra om saker de tidigare aldrig sagt till någon, i Hopps grupp på Skype.
Runt köksbordet inleder kvinnorna med att dra sin ”Hopp-presentation”, som påminner om den som medlemmar håller i Anonyma alkoholister, AA. Kort och snabb, med neutral röst.
– Hej, jag heter Anna, är 25 år, har varit med om omsorgssvikt*, psykisk och fysisk misshandel, sexuella övergrepp av min bror och sedan av min kusin. Tog till alkoholen, hamnade i blandmissbruk. Sista våldtäkten var förra måndagen. Tack.
– Jag heter Eva, är 45. Har varit utsatt för sexuella övergrepp av min pappa och min bror. Osäker på hur gammal jag var. Från kanske sju till elva. Konsekvenserna var ju rätt så tidig sexuell debut kan jag tycka. Mycket alkohol, tabletter, från att jag var 14. Sedan har det hamnat i en obefintlig självkänsla. Måste vara bäst, prestera bäst. Det är berättigandet till varför jag finns här. Jag har bränt ut mig gång på gång på gång. Ja, det är väl det. Tack.
– Hej, jag heter Marie, är 45. Har varit med om sexuella övergrepp så länge jag kan minnas. Första minnet är runt tre. Hela min barndom, hela min ungdom, vilket ledde till självskadebeteende, många år inom psykiatrin, anorexi, kom på ett dåligt behandlingshem under tre år. Fosterhem har jag bott i. Sen träffade jag en man som jag levt med i många år. Han var väldigt våldsam, egentligen bara en förlängning av allting annat. Så sedan en månad tillbaka bor jag på skyddat boende i Norrland och det är första gången som jag lever utan varken våld eller övergrepp. I hela mitt liv. Tack.
Annika Lundegårdh drar med sig alla i en applåd för att hylla Maries bragd. ”Yes. Det här har vi jobbat länge för” och alla instämmer. Marie ler förläget.

Nästan var tionde utsatt

I en stor svensk befolkningsstudie som publicerades 2014 framkom något som var förväntat av forskarna, eftersom man sett resultatet återupprepas.
Siffrorna är ändå hisnande. Nära var tionde vuxen person uppgav att de varit utsatta för sexuella övergrepp av en vuxen, innan de var 15 år gamla.
Fem procent av männen och 14 procent av kvinnorna går runt med erfarenheten i kroppen.
Om inget förändras kommer var tionde av de två miljoner barn som lever i Sverige i dag att kunna berätta om samma sak.
Diskussionerna kring köksbordet i betsat trä fortsätter. Detaljer som man önskar vore fiktion och som gjort att ingen, inte Bris, inte socialen, inte psykiatrin – har trott dem.
Värmländska män som fick en av flickorna, som stack hemifrån vid 12 och bodde i trappuppgångar, att ”spela gatubarn” på bild och posera ute bland sopor.
En kvinnlig missbrukande lärare som ”tog sig an” en annan av flickorna – för att själv sedan under ett års tid förgripa sig, och låta män förgripa sig på henne, på bild. Bilderna blev påtryckningsmedel.

Anna rycker på huvudet och börjar klia sig kraftigt på underarmen under berättelserna. Strävt hårt ljud av naglar mot hud. Annika Lundegårdh förklarar att Anna har särskilt många ”triggers”. När Anna ser vissa saker, hör vissa ljud eller ord, stänger huvudet av.
Alla känner igen sig.
– Det blir trångt i huvudet, säger Eva och skrattar.
– En del beskriver det som händer då som garnnystan, trasselsudd. Geggamoja. Eller ett ånglok med stark visselpipa. Jag som jobbat med det här sedan 2012 får höra alla möjliga beskrivningar, säger Annika Lundegårdh.

Härom kvällen skulle kvinnorna laga soppa tillsammans. Ingen visste då att morötter är en trigger för Elin, 35, som kollapsade och kräktes.
En annan trigger för Elin är kameror. Trots det har hon beslutat sig för att låta vår fotograf filma henne under en intervju.

”Det är jättesvårt att få hjälp”

Vi går in i ett avskilt, mindre rum. Annika guidar fotografen i hur han ska göra, eftersom han inte bara har kameror utan även är en man.
– Gör inga häftiga rörelser och gå inte bakom henne utan att säga till först. Fråga henne om det är ok att du kollar kameran som står bakom henne.
Fotografen frågar och Elin svarar:
– Du är väldigt mjuk, det känns bra. Men jag kommer behöva stänga av nu, och bli teknisk. Annars kommer det liksom inte funka.
Hon rullar upp historien.
– Det hela började med att jag var oönskad som barn. Mina föräldrar ville inte ha ett barn till. Min far framför allt, han ville inte ha en tjej. Jag uppfostrades som en pojke och blev ganska svårt misshandlad, både fysiskt och psykiskt av min far. Jag blev bland annat inlåst i en garderob och slagen med tillhyggen. Min mor såg, men vände och gick. Hon tog till flaskan och drack bort sina känslor. Jag blev mobbad och var otrygg i skolan. När jag träffade en kompis i första klass var det den första vännen jag hade. Hennes pappa tyckte om barn, på ett annat sätt än vad man ska. Han våldtog mig under tre års tid, från att jag var sju till tio.

foto : stemat : sjukskšterskan .. arbetar fšr hopp - riksorganisationen mot sexuella švergrepp. till artikelserie anvŠndarna foto : stemat : sjukskšterskan .. arbetar fšr hopp - riksorganisationen mot sexuella švergrepp. till artikelserie anvŠndarna

Mannen var inledningsvis väldigt snäll.
– Han visade att jag var någon, att jag fanns. Att jag var en person. En omsorg som jag inte var van med. Mjölk och bullar. Saft. Frågade hur jag mådde.
Sedan blev han mer intim. Det gick ganska långsamt från början. Han skickade ut min kompis på hundpromenader i 45 minuter, och så började han röra mig. Först utanpå kläderna och sedan innanför. Det slutade med att han våldtog mig.
Mannen tog bilder av Elin.
– Han fick mig att klä ut mig i hans frus underkläder. Och sedan efteråt, när han var färdig, så tog han bilder på hur jag såg ut då.
Hur fick han dig att återvända?
– Han talade om för mig att han var den enda som brydde sig om mig. Han sa att mina föräldrar hatade mig för att jag var dum mot dem. Han hotade med olika saker, om jag skulle säga något skulle mina föräldrar åka i fängelse, eller jag, eller han.
Elin berättade inte för någon.
– Jag kunde inte berätta för mina föräldrar, jag fick ju bara stryk hemma. I skolan tordes jag inte heller berätta för någon. Jag var ju ensam, hade inga vänner. Om det var någon som misstänkte något så visade de det inte för mig.
Vid tio års ålder, fick Elin andra vänner och lyckades bryta mönstret. Hon gick aldrig tillbaka.
– Det har visat sig efteråt att det finns journaler på att jag har berättat när jag var 14. Troligtvis för att jag inte orkade mer. Jag hade precis försökt ta mitt liv. Jag gick och lade mig i en skog, svalde tabletter med sprit. Efter det hade jag berättat, men det minns jag inte i dag.
Vad ledde det till?
– Egentligen ingenting.
Elin anmälde inte mannen förrän i vuxen ålder. Men två månader för sent. Brotten hade just hunnit preskriberas.
Har du träffat på honom efteråt?
– Jag träffade honom utanför skolan två år efter att övergreppen slutade. Han stod där utanför och frågade varför jag aldrig var där längre.
Vad tänker du om att det finns bilder på dig som han tagit?
– Att vara med om övergrepp över huvud taget är som att bli satt i ett livslångt fängelse. Och de här bilderna. Jag vet inte vad han gjort med dem, om han delat dem vidare. Så i princip kan jag finnas över hela världen. Det är som att varje gång nån ser de här bilderna, så är det ett nytt övergrepp. Igen och igen.
Är det nåt du tänker på, att de här bilderna finns?
– Ofta.
Hur har det här påverkat dig?
– Jag började röka när jag var nio, började dricka alkohol när jag var elva, jag skolkade, satt och drack öl i skolan under lektionstid. Jag blev kriminell för att kunna köpa alkoholen. Jag lider av PTSD, ångest, svårt med relationer. Jag litar inte på människor. Det påverkar hela min vardag. Hela tiden.
Jag har självskadebeteende. Jag har svårt att vistas i sammanhang där det är mycket människor, framför allt om det är mycket män. Jag har utsatt mig för farliga situationer utan att det bekommer mig överhuvudtaget. Jag har försökt begå självmord så många gånger för att jag inte orkar leva med det. Jag orkar inte leva med minnena.
Vad har fått dig att leva vidare?
– Nånstans är det väl ett hopp om att världen inte ska vara så grym. Jag har till slut, efter alla år, fått hjälp, som gör att jag kan se att det inte var jag som gjorde fel. Även om det är svårt att tro på det.
Hur har du fått den hjälpen?
– Det är jättesvårt att få hjälp. När jag har försökt att få hjälp har jag blivit negligerad. Jag har fått så många konstiga svar från psykiatrin, läkare, hälsovården överlag. Det finns väldigt lite hjälp för såna som mig, som är utsatta för så mycket sexuellt våld. Utan jag måste förlita mig på frivilligorganisationer för att få hjälp. Och det har jag fått nu, av organisationen Hopp.
– Det var efter mitt sista självmordsförsök och jag hade blivit inlagd på psykiatrin, för sex månader sedan. När jag blev utskriven gav de mig en påse tabletter och sa lycka till. Jag var ganska desperat då, för jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade fortfarande så otroligt kraftig ångest. Det var som att jag skulle flyta ut ur kroppen. Så jag sökte på nätet och hittade en organisation som heter Hopp, och ett jourtelefonnummer som jag ringde till. Jag sa: “Jag vet inte varför jag ringer”. För jag hade ju gett upp hoppet. Jag ville ju bara dö. Men då svarade hon i telefonen: “Jag vet varför du ringer. Du behöver prata om det här”. Det var första gången någon talade om för mig att jag hade normala reaktioner på en onormal situation.

Utanför huset tar Elin och Anna en cigarett.
– Vi kommer att knäcka ihop totalt nu efter att ni har åkt. Kommer kanske inte orka äta. Kommer bara ligga och stirra rakt ut i flera dygn, säger Anna.
– De är sadister. Sadister. Förstår du att det här är bara en liten liten del som ni har fått höra? säger Elin och drar ett bloss. Men det är värt att berätta om det, om vi kan få en enda att söka hjälp. Gemenskapen vi har här är det som har räddat oss.

Fotnot: Elin, Anna, Eva och Marie heter egentligen något annat och åldrarna är ungefärliga.
* Omsorgssvikt: försummelse av vårdnadshavarna.

Mark Malmström, Svenska Dagbladet, Jani Pirttisalo, Svenska Dagbladet, Lisa Röstlund, Aftonbladet, Joachim Kerpner, Aftonbladet

Vet du mer? Tipsa reportrarna: anvandarna@schibsted.se

seheladokunny

granskningen

HÄR KAN DU FÅ HJÄLP

Orolig för att begå övergrepp?

Preventell, hjälplinje för dig som som upplever att din sexualitet är svår, oroande eller problematisk. Hjälplinjen är kopplad till Karolinska universitetssjukhuset. Även närstående som oroas över en vän eller familjemedlems sexualitet kan ringa.
Hemsida: preventell.se
Telefon: 020-66 77 88
Telefontider vardagar 12-14.30, övriga tider kan man lämna ett meddelande, så ringer Preventell upp.

Blivit utsatt?

Rise, Riksföreningen stödcentrum mot incest och andra sexuella övergrepp i barndomen, hemsida: rise-sverige.se, jourtelefon två dagar i veckan: 08-696 00 95
Hopp, Riksorganisationen mot sexuella övergrepp, hemsida: hopp.org, jourtelefon: 076-19 99 343
Föreningen Storasyster, kan mejlas på jour@foreningenstorasyster.se och har en chatt öppen fem kvällar i veckan: foreningenstorasyster.se/wordpress/chatta
Bris, Barnens rätt i samhället. Hemsida: bris.se. Telefon: 116 111, för personer under 18 år som vill prata med en kurator.

Larma om misstänkta övergrepp?

Polisen, hemsida: polisen.se, telefonnummer: 114 14 eller e-post till polisens grupp mot sexuella övergrepp mot barn: itbrott.desk.noa@polisen.se
♦ Tipsa anonymt om material på nätet, till barnrättsorganisationen Ecpats hotline, hemsida: ecpathotline.se, mejl: info@ecpathotline.se

Så kan du stödja organisationerna

ECPAT, hemsida: www.ecpat.se. Ge en gåva här.
Hopp, Riksorganisationen mot sexuella övergrepp, hemsida: hopp.org. Ge en gåva här.
Rädda barnen, hemsida: www.raddabarnen.se. Ge en gåva här.